bussjobbtromso.blogg.se

Ja. Nobina Tromsö.. hur ska jag börja?
Känslan i magen varje kväll och morgon när man går upp är inget jag uppskattar direkt. Oroskänslan ligger som ett tjockt släm över en hela tiden. Vad blir det för väder imorgon? Behöver jag kedja på bussen imorgon? Vad ska jag köra? Kommer jag hinna äta på matrasten? Får jag lön som stämmer? Varför blir det högra hyra en väntat? Varför hör jag olika saker från chefer hela tiden?

Alla dessa ting är jag inte van med att tänka på hemma, tanken att åka hem ligger ganska starkt hos mig just nu. Ska jag ge upp de jag har lagt ner så mycket på att få göra? Jag ska kanske helt enkelt leta ett nytt jobb, där man får en lite mer dräglig vardag med schyssta villkor och att man slipper den här oroskänslan hela tiden.

Om några veckor kommer min underbara vän Aylin upp till mig och förhoppningsvis kommer hon ge mig lite styrka och mod att fortsätta den här kampen om stanna eller inte stanna.. =) Det är roligt att få hit nån man känner som kan ge en lite glädje i mörkret(börjar bli ljusare nu dock).

Jag hade hoppats på att jag kunde rekommendera att komma hit och jobba som busschaufför i Norge Tromsö. Jag vet att det är många chaufförer som läser den här bloggen. Dock kommer jag starkt säga att det inte är värt det. Utbildningen här är kass och på nått sätt slaffsigt ihopsatt. Utbildarna är hur bra människor som helst men hela upplägget är bara konstigt. Finns ingen struktur ur Nobinas ledning hur det ska vara för varje chaufför som kommer. Ingen riktig information om vad som behövs för att komma igång. Du får ett mail där det står att du är välkommen upp och jobba. Informationen stämmer inte överens med verkligheten. Bussarna är visserligen nya men fel buss på fel plats. Hybridbussar som medför en livsfara för både chaufför och passagerare. Stressiga matpauser med dåliga matrum. Ansvaret på att du och din buss tar sig fram ligger helt och håller på DIG som chaufför. Det är visserligen samma sak hemma i Sverige. Men dom ger dig inte en buss som inte klarar av körningen.

Ne, det känns som jag bara spyr ut negativa saker, men det är tyvärr så det är. Kan bara hoppas på att det kommer en vändning snart och man ser ljuset i tunneln. Till alla er som läser min blogg, hoppas ni inte tycker jag är för negativ. Men jag skriver bara det jag känner. Nästa månad hoppas jag på att det har löst sig och man kan känna lite glädje i det hela.(sa jag dock förra månaden också)

Nej, när jag har fått något mer positivt att skriva ska jag absolut göra det.

Ni är alla saknade där hemma, kör försiktigt alla.

Kram